Ungefär 1997 när jag hade börjat gymnasiet i en ny stad med nya människor kom jag för första gången i kontakt med vegetarianer. I det lilla samhälle jag kom ifrån fanns nog inga sådana vid den tidpunkten - åtminstone hade inte jag hört talas om någon. Min pappa har alltid varit jägare så jag var uppvuxen med döda harar och rådjur som hängde på terrassen - you get the picture. Så när jag kom till gymnasiet och blev kompis med en tjej som inte åt kött eller fisk blev jag mycket perplex. Säkerligen fick hon höra många korkade argument från mig då, haha.
Jag kan tyvärr inte minnas mer exakt hur jag tänkte kring detta med djur och djurs rättigheter då* men jag kan erinra mig att jag efter ett tag blev medlem i det som då hette Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök, NSPD (det som numera är förbundet Djurens Rätt), och engagerat läste deras då många gånger mycket filosofidiskuterande och tunga medlemstidning. Jag minns att jag läste den mer lättillgängliga sidan med dödsannonser för husdjur och grät. Sen gick det nog rätt snabbt tills jag en dag kom hem till mina föräldrar och sa att jag inte tänkte äta kött och fisk längre.
Det var ingen spikrak resa; jag hade många återfall och längtade länge efter vissa kötträtter. Jägardottern satt djupt inne i mig. Men efter några år kände jag inget sug längre utan det blev en vana för mig att välja bort djuren på tallriken. Jag började till och med känna mig äcklad av kött.
Vid något tillfälle hade jag en diskussion med en partner om att det ju faktiskt var dåligt av oss att använda mjölkprodukter eftersom vi därmed bidrog till plågandet och dödandet av djur, ett dåligt samvete som satt i men som dövades med tanken: "Jag gör i alla fall nånting".
Jag har varit en föreningsmänniska sedan jag gick med i Fältbiologerna (en annan upptäckt tack vare medvetna klasskompisar på gymnasiet), men jag blev lite avskräckt från att engagera mig i djurrättsfrågor p.g.a. rykten som gick om t.ex. närvaroplikt och väldigt hårda konflikter inom rörelsen om olika förtryck m.m. Jag fortsatte alltså i stort sett som passiv medlem inom NSPD /Djurens Rätt.
2004 träffade jag hen som skulle komma att bli Partnern. Hen hade uppmuntrats att äta vegetariskt av sin tidigare partner men var inte själv vegetarian. Tillsammans med mig blev det dock så att hen blev vegetarian.
Det gick flera år men vi blev nog allt mer radikala i våra tankar om djur. Kanske bidrog faktumet att vi tog hand om två underbara katter som lämnats vind för våg i en lägenhet, och som kom att ändra våra liv till det bättre. Vi gillade inte att våra fyrbenta vänner inte hade några rättigheter trots att de betyder så mycket för oss. Långsamt, långsamt växte vegantanken, framför allt tror jag hos Partnern, vilket kom att överraska mig.
Nån gång under 2014 ville Partnern att vi skulle börja att ha vissa veckodagar veganska till middag, en väldigt mjuk förändring som, ska jag erkänna, kändes lite som en uppoffring. När hen sedan beslutade sig för att i år delta i Veganutmaningen - en månad då tusen människor bestämmer sig för att äta helt veganskt - var jag inte skeptisk för hans del men var inte helt beredd att släppa min mozzarella.
Sen gick det dock snabbt: Partnern ville fortsätta vara vegan också efter maj månads slut (då Veganutmaningen gick av stapeln), vilket kom att innebära att jag också började äta veganskt hemma. Det kändes inte längre som ett problem, utan det gjorde mig stolt över mig själv.
Och tro det eller ej, men efter den här sommaren så var det enda som kändes konstigt att äta djurprodukter när jag var på stan. Även om jag inte var vegan kunde jag känna igen mig i Partnerns tanke om att det största hindret med att vara vegan är andra människors längtan efter animaliska produkter.
Den slutgiltiga sparken i rumpan fick jag dock av ett föredrag som jag och Partnern gick på i slutet av augusti. Det handlade om praktisk djurrätt - vilket jag redan var väldigt bekant med och överens om i teorin men som jag nånstans i mitt medvetande ändå haft någon bom framför för att inte ta in de verkliga konsekvenserna av. Det var den sista pushen jag behövde för att känna att:
Nu jävlar gör jag det!
Och på den vägen är det...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
När jag skriver detta måste jag ändå säga hur båda bedrövande och upplyftande den här historien kan ses. Så många år som steget från lakto-ovo till vegan tagit! Men samtidigt: den som jag visade vägen till vegetarianismen blev den som sedan genom sitt eget agerande uppmanade mig att ta det slutgiltiga steget.
Människor kan förändras, det ger mig hopp.
* Jag skulle så himla gärna vilja komma ihåg hur jag resonerade för fanns det hopp om mig trots mina säkerligen idiotiska argument så finns det garanterat hopp för alla andra inbitna köttätare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar